Ljuset som reflekterar

I David Svensson utställning Ljuset som reflekterar visar konstnären verk som på olika sätt strålar genom att låna det infallande ljuset i rummet. Den pågående Coverings-sviten och Fragment-verken, förhåller sig till äldre tiders böcker. Coverings-serien tar utgångspunkt i bokomslagen och dess pärmar av papp och klot, och Fragment-verken består av resterna och de mindre bitarna som blir kvar, då omslagets ord och bilder avlägsnas och skärs bort. Collagens underlag är måleriets ogrunderade linneduk. 

En del av verken innehåller förgyllningar av guld, vilket kan föra tankarna till ett  medeltida religiöst måleri och renässansmålare som Giotto, Fra Angelico och Piero della Francesca, men också referera till äldre tiders Illuminationer och bokmåleri i form av smyckade handskrifter och böcker, som var en framträdande form av bildkonst under medeltiden och ända in på 1600-talet. 

Magnus Bons skriver: ”Omvandling och frånvaro är kanske det som karaktäriserar David Svenssons svit Coverings allra mest. Och så det stilla skälvande ljus som verken utsöndrar. Omvandlingen äger rum när bokpärmar separeras från inlagan, när innehållet så att säga avskiljs och endast pärmarna är kvar. Handlingen framkallar rent materiellt en frånvaro, men skapar också nya betydelser och sammanhang. Och dessutom en påtaglig närvaro, genom de tummade pärmarna.

Konstverket Trolleberget har fått sin titel av platsen med samma namn där där leken, fantasierna, friheten och äventyret ägde rum i det lilla samhället med John Bauer-skogen runt husknuten under konstnärens uppväxt. I mellanrummens odefinierade platser  blev det möjligt att skapa sin egen värld genom otaliga kojbyggen.

Konstverkets prydnadsglas kommer framförallt från det småländska glasriket och Bergdala glasbruk dit skolresan gick i årskurs 3. Trollet var en symbol för glasbruket, som i stort sett alla barnen hade med sig ett exemplar av hem från resan, en söt souvenir som flyttade in i pojkrummet. I konstverket sammanfogas glasföremålen, vaserna, lyktorna, faten och förvandlas till en slottsliknande borg, som trollen vakar över.

I Ebbe Schöns bok ”Älvor vättar och andra väsen” berättas det om hur man vidtog skyddsåtgärder innan man gick förbi ett trollberg. Om hur man lade en slant eller betalade någon annan sorts tull för att våga gå vidare. Den som blev bergtagen fick sitta i trollens boning en kortare stund eller i dagar och år och en del kom aldrig tillbaka till människornas värld igen. En historisk förklaringsmodell som kunde beröra ämnen som var tabu i samhället, om den vilda, otyglade naturen, det mörka och hotfulla, men samtidigt lockande och förförande.

I utställningens nya verk Förbindelser som presenteras på en bordsyta fungerar de ihopbundna böckerna som underlag och sockel, som konstverken tar avstamp ifrån. Historien blir en del av de nya verken, genom konsten och konstnärerna som gick före, och i dialogen med det förflutna tar de nya verken form och leder vidare. I böckerna binds inte bara sidorna samman, utan även tankarna, de avbildade konstverken och livet visar på en sammanlänkad kedja. Att verka som konstnär är att befinna sig i ett sammanhang med den historiska tiden och samtiden, som i förlängningen blir en del av framtiden.

I Carin Castegrens målningar är varje penseldrag en förberedelse inför något som ska bli. Varje drag en ansats, ett utforskande av ytan. Men likt tänkandet finns de linjer som blir bestående och de som suddas ut. Genom att tunna ut oljefärgen till en lös vätska möjliggör hon ett redigerande av ytan. En tillåtelse till ånger, men också en frigörelse av plats till förmån för ett nytt språk. Linjer läggs till, torkas bort och sveps runt medans en tunn hinna av pigment tycks bita sig kvar i underlaget. Rester av ageranden som långsamt bygger upp lager likt en topografi av prövande över den spända duken. Händernas avtryck finns gömda här, i de linjer som inte var fel, men heller inte slutgiltiga. Trasans svepande förminskning av avstånd, mellan hand, tanke och färg. 

Kanske är det denna nära förankring som får mig att känna att det är som att målningarna i sig tycks generera materia. Det finns något stilla utstrålande över dem. Som en känsla i sin väntan. Tyst men under ytan utvidgande. I Carin Castegrens bildvärld handlar det inte om ett slutgiltigt lager. Berättelserna finns istället i de många mellanskikten. I den pendlande rörelsen mellan att vaska fram det väsentliga och att gestalta det. I gränstrakten mellan sett och insett.

Amanda Moberg