Ann Blom

I dessa landskap finns inga landmärken eller vandrare att slå följe med. Bara stammar, snår och tjärnar. Skönheten är dov och genomlyst. Som om akrylglaset bar på ett inre ljus även under regntunga skyar. ”Nedför i väta / mörknade stammar / ljuset flyter / i klibbig glans” skriver 1800-talspoeten Ola Hansson i “Notturno”. Visserligen växte han upp vid skånska leråkrar, men raderna kunde ha varit en betraktelse över Ann Bloms måleri. 

Akta dig för ormar, sa mormodern till henne, ett förortsbarn med skärgårdssomrar. Men det var rädslan att komma bort som fick henne att frukta skogen. Ändå har hon fortsatt att måla sina skogsmarker utan stigar. Var och en får själv finna sin väg genom färgens ömsom distinkta och upplösta former. 

“Rita en karta för att gå vilse” instruerade Yoko Ono i verket “Map piece” 1964. På samma sätt breder Ann Bloms landskap sig utan början eller slut. Snart har blicken förirrat sig bland slänter och mossar. Men vid sidan av skräcken att inte hitta hem kan det finnas något lockande, rentav förlösande i att gå vilse. Bara några steg på villospår kan vara nog. Här syns inte längre skyltar eller upptrampade leder. I brist på överblick och kontroll är sinnena med ens på helspänn. En kvist knäcks längre bort. Det luktar barr och multnade löv. Under fötterna är marken sank och en göl blänker oväntat mellan träden. Du är ensam och något har skiftat där du står i den natur som du nyss så tryggt betraktat.  

Den terräng som Ann Blom återvänder till är både främmande och välbekant. Därmed liknar den  måleriet som sådant. När vi träffas i ateljén i Malmös industrihamn påminner hon om att till  målandets ordning hör att vid arbetets början inte veta hur det slutar. På akrylglaset kan hon skissa upp konturer och på avigsidan måla dit vattnets bottenlösa djup och svarta spegling. Kulörerna är få. Det räcker med ett par nyanser av brunt, grönt, kanske ockra och så svart, som enkelt låter sig lösas med terpentin från blankt opakt till drypande transparens. Burkarna med lackfärg är minimala och penslarna små. Men målningarna har under senare år blivit alltmer monumentala. Förutom tid och rum glömmer hon under arbetet också sig själv. På liknande sätt frigör sig hennes vyer från varje kronologi, geografi och biografi. De är ingenmansland och allemansland. Deras glesa stammar kan vittna om kalhygge eller stormens efterspel, om människans spår eller urskog lämnad åt sitt förfall och nya begynnelser.

“Det är en skog som förlåter allt men ingenting glömmer” skriver poeten Tomas Tranströmer i ”Molokai”. Medan fukten rasar över ytan i sotiga ridåer av moln föreställer jag mig de skikt som lagras i Ann Bloms topografi. Här ryms vildmarken och sluttningen bakom höghusen. Det som drömts, det som varit och det som väntar. Måleriets tyngd och lätthet. Någonstans moler en existentiell dimension. I bakgrunden lurar romantiken. Fast snarare än att bejaka dess besatthet av människans litenhet inför naturens och vädrets makter – ja, skapelsens storslagenhet – löser hon upp distansen. Där finns inga svindlande höjder, perspektiv eller utsiktspunkter. Bara dessa landskap att förlora sig i.

Carolina Söderholm