Utställningen samlar verk från fem decennier av konstnärens arbete – en helhet som tidigare inte har visats. Kristina Erikssons konst bär spår av motstånd, både mot materialet och förväntningarna. Motståndet är här inte en tillgjord gest utan en arbetsprincip. I stället för att inta sig rollen som den följsamt produktiva konstnären har hon konsekvent arbetat från en sidoposition i förhållande till konstfältets logik och tempo. Synlighet har aldrig varit överordnad integritet, och konsekvens har inte förväxlats med upprepning. I målningarna och de övriga verken tar detta sig materiella uttryck. Ytorna undandrar sig förfining, där det råa och det oavslutade tillåts verka. Tematiskt rör sig arbetena mot en svårhanterliga värld – mot ambivalens, mot sprickor snarare än helheter. Det är en klarsynthet som inte är distanserad utan prövande; varje verk tycks uppstå ur en situation där utgången aldrig är given.
Om det ska kallas en hållning, så är denna inte ny för Kristina Eriksson. Redan 1986, för precis fyrtio år sedan, uppmärksammade konstkritikern Ulf Linde i en utställningstext för Thielska Galleriet att:
Kristina Eriksson nöjde sig inte med att bara exploatera sin begåvning. Svårigheter tycks vara hennes livsluft. Att skapa härvor av humor och skräck, trivialt och obegripligt, lenhet och aggressivitet – bara för att sedan med ett raskt grepp lösa upp den; det är så hon arbetar. Varje målning är en utväg ur kaos, ett tvingande försök – för hon vet aldrig om härvan verkligen går att reda ut. Friheten och lusten i allt hon gör är suckar av lättnad.
KRISTINA ERIKSSON, född 1948 i Stockholm, bor och arbetar idag i Höganäs. Hon har sin utbildning från Konsthögskolan i Stockholm (1974). Hennes verk har visats på bland annat Sven-Harrys Konstmuseum, Thielska Galleriet, Galleri Lars Bohman, Halmstads Konsthall, Konstmuseet i Skövde, Galleri Arnstedt, Galleri Anna Bohman, Thomas Wallner och Krognoshuset i Lund.
